Helgonnamn i almanackan

Här möter läsaren bekanta namn som Birgitta, Henrik och Klara, men också bortglömda helgon som Adelgunda, Quirinus och Corona. Många namn i dagens almanacka har sin bakgrund i den medeltida kyrkans helgonkalender och firandet av helgonens dödsdagar. Helgdagar som midsommar och Mikaelidagen, eller sjusovardagen och Luciadagen, är också de påminnelser om helgon.

I den rikligt illustrerade boken tar Heikki Oja upp omkring 800 helgon och legender som förknippas med dem. Den allra största delen av namnen har funnits med i tryckta svenska almanackor och kalendrar mellan 1500 och 1700-talet. Förutom martyrerna ingick också namn på bibliska personer, biskopar och påvar, och senare även kungligheter. Namnen presenteras i datumordning från nyårsdagen till nyårsafton, och med finns även rörliga helgdagar som påsken.

Almanackorna blev tidigt populära och spridda i Sverige och Finland. När man efter reformationen på 1500-talet slutade fira helgonen levde ändå de bekanta namnen vidare i almanackorna. Fram till mitten av 1700-talet fanns det dock ingen enhetlig kalenderutgivning i Sverige och namnlängden hade fortfarande inte samordnats, vilket betyder att det fanns flera kalendrar parallellt och namnen varierade. Vissa namn har stått kvar på samma datum i århundraden i de sverigesvenska och finlandssvenska almanackorna, medan andra fått nya datum, tagits bort och ibland också återfått sin plats.

Professor Heikki Oja (f. 1945) är docent i astronomi. Han var chef för Helsingfors universitets almanacksbyrå 1995–2013. Oja har gett ut fackböcker främst inom astronomi och verkat aktivt inom den astronomiska föreningen Ursa. Han har fått Statens pris för informationsspridning 1979, 2000, 2014 och 2018.
Översättning: Heikki Oja och Karl Johan Donner.